har funderat på det där
hur mycket vi egentligen låtsas i olika situationer
och hur ofta vi egentligen är oss själva
och vad som egentligen ÄR oss själva
jag låtsas jämt
hela dagen från morgon till kväll
för olika personer men främst för mig själv
jag tror allvarligt talat
att jag inte skulle överleva annars
för min vardag är för jäkla grå just nu
för att inte livas upp med fantasier
sen om jag borde skriva om det här
är väl en annan sak
men what the hell liksom
ni vet hur jag ser ut när jag vaknar
hur min lägenhet ser ut allt som oftast
och ni vet när jag är glad
och definitivt när jag är ledsen..
Jag börjar med att låtsas när jag vaknar
först låtsas jag att jag inte hör alarmet
men det bli tyvärr oundvikligt när det kommer upp på högsta nivå
så då trycker jag på snooze och låtsas
att jag kan sova i flera timmar till och inte alls de obligatoriska 9 minuterna
när jag väl kommer upp
låtsas jag att jag har all tid i världen
vilket oftast resulterar i en mindre hjärtinfarkt
några minuter senare när jag inser att
snooza två hundra gånger
och sen bara sitta på toa och
stirra ut i tomma intet faktiskt få tiden och gå riktigt fort
sen låtsas jag att jag inte ser påsarna under ögonen
som smygit fram av sömnbristen
och täcker glatt dem med massa krämer
det ingen vet har ingen ont av
den viktigaste låtsningen under dagen är trots allt
den jag gör sen
när jag tittar mig i spegeln
jag låtsas på för fullt att jag inte ser att jag bara växer och växer
och att jag måste göra något åt det
utan klär bara raskt på mig
skulle jag inse verkligheten hade jag nog grävt ner mig
innan jag går ut låtsas jag att det inte
regnar så mycket att jag behöver ett paraply
vilket gör att jag få spendera dagen
med att låtsas att jag inte
ser ut som en dränkt katt
på väg till skolan låtsas jag att jag är någon helt annan
rik, berömd,prinsessa eller kändis
att jag går där i två meter snö och pulsar i gympadojjor händer inte egentligen
för jag är någon helt annan och jag är på väg till nått jättespännande
och där väntar pappa kungen lr alla fansen lr tusentals butiker med vackra kläder
och jag skulle inte alls behöva gå här egentligen
jag har ju både rosa limousiner och helikoptrar och fiina bilar
men det är ju såå nyttigt med frisk luft
skulle jag tänka att jag är på väg till skolan skulle jag inte kunna ta ett steg till
fötterna hade vänt sig om själva
och bara sprungit
väl framme låtsas jag att det här är det jag vill
jätte gärna
för det är ju så kul att plugga
och jag känner mig inte alls det minsta utanför
och det är inte såå svårt trots allt
främst är det ju bara modigt och tufft att ha flyttat från
Ronneby till Nässjö helt själv för det här
och inte alls jobbigt ensamt övergivet
modig och självständig
--det är jag det;P
på vägen hem är i princip samma sak som vägen dit
fast liite lyckligare
för jag ska ju trots allt in i min trygga zon
och det är det miinst illa här
väl hemma låtsas jag att det inte alls kurrar i magen
och att jag har all tid i världen att laga mat
men att jag inte borde äta så mycket
eller rättare sagt behöver äta så mycket
jag klara mig alltid
synd bara att paniiken kommer när det känns som ett stort svart hål
har slukat upp allt innehåll i magen
och jag bara trycker ner någonting
som jag gjort och låtsas ser jättegott ut
på kvällen låtsas jag nog mest
då är ensamheten så påtaglig att jag måste låtsas att jag inte
alls känner mig övergiven ensam och bortglömd
så jag låtsas att de snart kommer
att det bara är iväg
och under tiden roa jag mig med att
låtsas att jag är världens starkaste tjej
likt Pippi Långstrump på msn
och att jag har allt jag vill ha
och hur bra jag trivs med mitt ensamma liv
och hur lätt det är att flytta hit helt själv
på natten stoppar jag in ett par öronproppar
lägger en kudde över huvudet
lägger mig på ena sidan
och låtsas livet ur mig
att han ligger bakom min rygg
